Vår historia

Historia

Namnet ACQUAMARINA tillskrivet b&b, föddes från ägarnas passion för ädelstenar.

Enligt legenden, akvamarinen kommer från de berömda sjöjungfrurna, och länge var det seglarnas lycka; idag är det kopplat till begreppen bekantskap, vänskap, sympati och dessa tre adjektiv är styrkorna som våra b&b utnyttjar.

HE B&B

ligger i centrum av Salerno, mellan Amalfikusten och Cilento, vår b&b främjar en ny idé om gästfrihet. Uppmärksamhet på detaljer, uppmärksamhet på stil och design, val av avancerade material och tjänster för att tillgodose turister och affärsresenärer.

Frukosten kommer serveras varje morgon i det gemensamma rummet

Våra rum: komfort- och stildetaljer

Rum, alla utrustade med privata internt badrum med dusch, de har luftkonditionering, uppvärmning, säker, gratis Wi-Fi-anslutning, skrivbord, garderob och minibar.

I hjärtat av staden

Vår struktur ligger i en strategisk position, bara 500 meter från centralstationen, 50 meter från Judicial Citadel, 600 meter från strandpromenaden, 10 minuters promenad från turisthamnen där färjor går till Amalfikusten. Tillhörande privat parkering finns bara några steg från hotellet.

_________________________________________________________________

SALERNOS HISTORIA: FRÅN URSPRUNGEN TILL VÅRA DAGAR

Det finns ingen exakt information om Salernos ursprung. Ursprunget till “Toaletten” det kan spåras tillbaka till en grekisk koloni och dess namn verkar härledas från “Salum” (stor) red “Irnum”. Precis där idag den historiska stadskärnan i Salerno byggdes var “Forum”, just i den nuvarande Piazza Abate Conforti, säte för “Decumano”, ansluten till havet av det vi nu kallar Via Botteghelle. I 216 a.C., till skillnad från andra städer i Kampanien, Salerno gick med på romarna för att slåss, i andra puniska kriget, kartagerna; denna tappra allians belönades av de segrande romarna som tillskrev Salerno status som romersk stadskoloni och titeln “Människor ordus Salerno”. Salerno-jurisdiktionen sträckte sig utanför Campanias gränser, upp till Reggio i söder och upp till Joniska havet, i Puglia. I 644 d.C., under barbarinvasionerna, Salerno ockuperades av Lombarderna som erkände full värdighet och lämnade de viktigaste institutionerna intakta, inklusive de mycket gamla “Läkarutbildningen”. I 762 Salerno blev ett furstendöme, drivs av hertigen av Benevento, Arechi II, som kronades till prins av Salerno. Furstendömet varade längre 750 år. Runt mitten av’ 800 provinsen Salerno delades in i 5 “gastaldati”: Salerno – Conza – Rota – Sarno och Lucania (nuvarande Cilento). Saracenerna, trots upprepade försök, de misslyckades med att erövra staden; årets strid har gått in i historien 871, som slutade med en slakt av soldaterna ledd av Abd-Allah, runt om “Torrione” som sedan har tagit namnet på “carnaia” (nuvarande Forte la Carnale).I 985 staden från biskopssätet blev ärkebiskopens säte på uppdrag av påven Johannes XV. I 1075 Lombardernas herravälde upphörde och normannernas början, ledd av den stora Roberto il Guiscardo, under vars regeringstid Salerno blev en överdådig och kraftfull stad, med byggandet av Terracena-slottet (Arechi slott) och den magnifika katedralen tillägnad S. Matteus aposteln, Skyddshelgon av staden Salerno, vars rester är bevarade här, tillsammans med de andra heliga inklusive St.. Gregorius den store. Påven Gregorius VII, förföljs av tidens kraft, tog tillflykt i Salerno, där han slutade sitt liv i Cenobio di San Benedetto il 25 Maj 1085. Därefter blev staden huvudstad i ett normandiskt kungarike med Roger II, period under vilken en märkbar utveckling av kommersiell och industriell verksamhet skedde, men också av medicinska och filosofiska studier, med Schwaben, Tyvärr, Salernos långsamma nedgång började och blev ännu tydligare med Angevins tillkomst. Arrigo VI och hans son förstörde staden och Frederick II slutförde förstörelsearbetet, även i andra centra i provinsen, dödar hundratals Salerno. Bara tack vare ingripandet från den stora medborgaren Giovanni Da Procida, som lyckades påverka sonen till Fredrik II, Manfredi, det fanns en vapenvila som gjorde det möjligt för staden att ta en andning och satte iväg för en långsam ekonomisk och social återhämtning. Den berömda septembermässan grundades och piren som tog namnet Molo Manfredi byggdes, men det var bara en vapenvila, en kort period av förnyat välbefinnande, varför efterföljande händelser som krig, civila strider och andra olyckor, de kastade sig tillbaka i ruinerna av staden och provinsen som gick från hand till hand till ögonblickets herrar: Kolumn; Orsini; Sanseverino. Endast Ferrante Sanseverino försökte göra uppror mot invaderande utlänningar men blev snart besegrad och förvisad till Frankrike.. Efter 754 år av dominans, under medeltiden, det härliga furstendömet Salerno såg dess slut som blev ännu mer definitivt med det spanska herraväldet som reducerade staden till ett minimum både som en befolkning, båda som fattigdom. Det stora furstendömet Salerno sades på auktion och 20 Juli 1572 den såldes av Philip V i Spanien till hertigen av Eboli, Nicola Grimaldi, för figuren av 128.000 sköldar, betalas i årliga delbetalningar av 24.000 sköldar. Denna pinsamma omständighet fick vissa adelsmän från Salerno, inklusive Marcantonio Ruggi och Gianvincenzo Quaranta, att erbjuda kung Philip V summan av 60.000 sköldar, dock betala kontant och i en enda lösning. Men även detta drag hjälpte inte till att återuppliva stadens förmögenheter som sjönk på grund av spridningen av dåligt styre, av piratkopiering och banditry; alla dessa omständigheter bidrog till att kasta staden och medborgarna i elände för att driva många att stiga upp och omfamna revolutionens sak, leds av Ippolito da Pastena. De 14 Juni 1566 det var då pestens tur som också uppträdde i Salerno och i hela provinsens territorium, vilket gjorde en verklig massakre av människoliv; under åren 1685, 1688 e 1694 sedan fanns det katastrofala jordbävningar som slutade kasta staden i fruktansvärd elände. I slutet av 1800-talet hade Salerno och dess provins en bra återhämtning inom det kommersiella området och Salernos folk deltog aktivt i kampen för självständighet, med det avgörande bidraget från Cilento-rebellerna. De 6 September 1860 Giuseppe Garibaldi kom in i staden, i spetsen för de röda skjortorna, och Salerno ingick alltså i det fria Italien.

Före romerska perioden
Salernos territorium har utan tvekan varit bebott sedan förhistorisk tid, men det är från IX – 6: e århundradet f.Kr.. att vi har de första bevisen på en etruskisk-samnisk bosättning, Irna, som stod vid floden Irno nära det nuvarande distriktet Fratte.
Denna första kärna representerade en viktig strategisk-kommersiell utpost för handel mellan etruskerna och de närliggande grekiska kolonierna Poseidonia och Elea.

Romerska perioden
Med romarnas framflyttning i södra Italien tappade Irna vikt medan staden Salernum föddes vid foten av Bonadies-kullen, som utvecklades runt en romersk castrum (en befästning).
I 197 a.C. bosättningen utvidgades när en koloni härleddes på förslag från tribunen Caio Atinio. Tillskrivs Menenia-stammen, det befolkades av romerska kolonister som hade den primära rollen att garnisonera regionen och kontrollera befolkningarna som, till skillnad från Salerno, de hade varit för Hannibal. Med tid, dess militära funktion gav plats för kommersiell. Staden korsades av Via Popilia, som förbinder Rom med Lucania och Reggio, och blev följaktligen ett viktigt nav för trafik till och från södra Italien. De arkeologiska fynden, om än fragmentarisk, de föreslår en blomstrande och livlig stad. Under Diocletian Empire var det det administrativa centrumet (korrigerarnas säte), tillsammans med Reggio, provinsen Lucania och Bruzio. Den största decumanus var den nuvarande Via Tasso, medan forumet var beläget i dagens Piazza Conforti; på samma torg byggdes kyrkan i Addolorata på resterna av Capitolintemplet. Inte så långt, det ärkebiskopliga palatset är tydligt byggt på ett redan existerande hedniskt tempel (troligen tillägnad Pomona), med tanke på närvaron av nakna kolumner på den yttre omkretsen, med barbarinvasionerna och det grekisk-gotiska kriget, Salerno följde ödet för de andra södra städerna som passerade under det bysantinska styre. Under kampanjen mot Ostrogoths, runt om 538 d.C., leddes av bysantinerna Belisario och Narsete, den romerska castrum på Mount Bonadies, den första kärnan i Arechi-slottet, den återställdes och förstorades under antagande av en betydande strategisk betydelse

Longobard-period
Salerno förblev bysantinsk till 600-talet. Efter en lång kamp mellan bysantinerna och Lombarderna, i 646 d.C. staden föll i händerna på den senare som en del av hertigdömet Benevento. Runt år 1000 nådde furstendömet Salerno Joniska havet och inkluderade hela dagens Basilicata. Med tillkomsten av Lombarderna började den rikaste perioden av dess historia för staden, en period som skulle pågå i mer än fem århundraden, i en acme av prakt och berömmelse aldrig nått senare. I 774 prinsen av Benevento Arechi II beslutade att överföra sin domstol till Salerno. Staden fick betydelse och många verk byggdes inklusive det överdådiga palatset där spår förblir spridda över det historiska centrumet plus hela Palatinkapellet (San Pietro a Corte kyrka). I 839 Furstendömet Salerno blev oberoende av Benevento, och därmed lära känna furstendömet Capua, Norra Kalabrien och Puglia upp till Taranto Prins Guaimario IV, under första halvåret 1000, bifogade också Amalfi, Sorrento, Gaeta och hertigdömet Puglia och Kalabrien, och därmed börja vårda drömmen om att återförena hela södra Italien.

Opulenta Salernum var den diktion som myntades på mynten som slogs av staden för dess handel under 10 och 11-talet, vittnar om ögonblicket för särskild glans. Furstendömet skakades av saracenernas kontinuerliga razzia och av inre maktkampar. I en av dessa tomter, i 1052, Guaimario mördades. Hans son efterträdde honom, Gisulfo II, men Lombard-herraväldet över söderna var nu slut.

Schwäbisk period
Salernitanerna visade sig omedelbart fientliga mot swabierna: kidnappade bokstavligen den normandiska arvtagaren Costanza D'Altavilla för att hindra henne från att gifta sig med Barbarossas son, Henry VI. Dessa, han blev kejsare och gick ner till Italien för att göra anspråk på sin fru, återvände förolämpningen genom att plundra och förstöra staden 1194. Det gick inte bättre med hans son, Fredrik II, som utfärdade flera förordningar som förflyttade Salerno till en sekundär roll. I synnerhet förlorade medicinska skolan en del av sin betydelse med grundandet av universitetet i Neapel, även om Frederick i Melfitane-konstitutionerna erkände skolan som ensam befogenhet att utfärda examen inom medicin. Under Manfredis regering inleddes arbetet med hamnen, starkt begärd av Salernitani. Som bevis på detta, den äldsta piren i hamnen bär fortfarande namnet på den schwabiska prinsen.

Jag Sanseverino
Från och med det fjortonde århundradet blev staden Salerno och mycket av dess nuvarande provins domänen för Sanseverinos furstar., en mäktig feodal familj som hade mycket inflytande över kungariket Neapels öde under större delen av renässansen.

Salerno i 1600
Under det femtonde århundradet var staden scenen för en kollision mellan kungahusen i Angevins och Aragonese, som de lokala herrarna allierade sig med omväxlande. 1500-talet var ett ödesdigert århundrade för staden. Redan under den första halvan den sista ättlingen till Sanseverinos (Ferrante Sanseverino, strider mot inkvisitionen) kom i konflikt med de spanska härskarna, att förstöra hela familjen. Deras fall påverkade också befolkningarna, för deras egendom konfiskerades, delas upp och sedan doneras eller säljs till många herrar, markerar början på en lång period av nedgång för staden Salerno 1647, parallellt med det napolitanska upproret som leddes av Masaniello, en populär rörelse bröt ut i Salerno ledd av fiskaren som sålde honom Ippolito di Pastina. Upproret föddes som en reaktion på elände på grund av fragmenteringen av den lokala makten efter Sanseverinos fall och den urskillningslösa höjningen av skatter från spanjorerna. För att göra saken värre, i 1656 befolkningen drabbades av en pestepidemi som dödade den och när staden fortfarande kämpade för att återhämta sig led den av en våldsam jordbävning den 5 Juni 1688, följt av en annan 1694. Det tog årtionden i Salerno att återhämta sig från dessa dödliga händelser. I början av artonhundratalet reducerades Salerno till en liten stad med några tusen invånare, bara under andra hälften av artonhundratalet, efter det spanska imperiets slut, den långsamma återfödelsen av staden började, som utsmyckades av några palats och kyrkor.

Salerno under Risorgimento
Majoriteten av Salernos befolkning omfamnade entusiastiskt idéerna från Risorgimento, enligt historikern Seton-Watson (i “Italien från liberalism till fascism, 1870-1925”) Den är i 1861 många Salerno deltog med Giuseppe Garibaldi alla’ Föreningen av Italien Sedan dess har stadens tillväxt varit nästan yr: de tjugo tusen invånarna som välkomnade Garibaldi hade blivit åttatusen när Salerno var Italiens huvudstad under första hälften av 1900-talet.

Industrialisering på 1800-talet
Under 1800-talet föddes de första industrier i Salerno, mestadels med utländskt kapital: i 1830 ett spinneri byggdes i området Fratte av det schweiziska företaget Züblin Vonwiller, snart sällskap av vävnings- och färgningsanläggningarna från företaget Schlaepfer-Wenner. Samtidigt steg Dini-fabrikerna och pastafabrikerna också i samma område av Fratte , bland de största av’ era.Wenner-familjen, särskilt, det kommer att spela en avgörande roll i historien om fabrikerna i Salerno och Irno-dalen. Den andra och tredje generationen av denna familj, född i Salerno på de platser där fabrikerna byggdes, kommer att bidra till ytterligare tillväxt i branschen fram till början av 1900-talet 1877 var på territoriet 21 textilfabriker med ca. 10.000 arbetare: Salerno fick smeknamnet “Manchester of the Two Sicilies”. Att ge en jämförelseperiod, tro bara det under samma period i Turin, en av de mest industrialiserade städerna i Italien, de arbetade bara i den här branschen 4.000 arbetare.

Den allierade landningen
Från juni till september 1943 staden stormades av angloamerikanska bombningar. Natten efter den 8 september, Vapenstilleståndsdagen, de allierade initierade operation lavin: hundratals fartyg trängde bukten från Vietri sul Mare till Agropoli, medan från luften slog flygvapnet staden Salerno och Paestums slätt. Den tyska armén försökte begränsa de allierade, men generalerna Clark och Alexander lyckades nå Salerno och välkomnades med entusiasm av befolkningen.
Striderna varade i mer än en vecka, med stora förluster även bland civila. De förstördes fullständigt 15.000 rum och nästan en fjärdedel av Salernos industribyggnader. Över åttio procent av Salernobyggnaderna skadades av striderna.

Italiens huvudstad Salerno
Under de kommande månaderna, från 10 Februari till 15 Juli 1944 Salerno var Italiens huvudstad. I början av 1944 Italien från Monte Cassino och uppåt ockuperades fortfarande av tyskarna och i detta sammanhang valdes staden Salerno att vara värd för de första efterkrigstidens regeringar. Dessa chefer för nationell enhet inträffade efter det så kallade “tur till Salerno” med vilka kommunisterna, ledd av Togliatti, de sätter undan sina motgångar mot monarkin för att utgöra – tillsammans med andra politiska krafter – en regering för nationell befrielse, som främst materialiserades med Bonomi II-regeringen. 11 februari 1944 regeringen för Pietro Badoglio flyttade till Salerno (Badoglio regeringen I), deltog av två ministrar från Salerno (Giovanni Cuomo till nationell utbildning och Raffaele Guariglia till utlandet). De 27 April 1944 det första ministerrådet för den nationella enhetsregeringen träffades efter Benito Mussolinis och fascismens fall, första steget mot återställandet av demokratin i Italien. Minister Cuomo, under Badoglio II-regeringen, fick skapandet av “Magisterium” av Salerno baserat i Palazzo Pinto i antiken “Via dei Mercanti”. I den här formen ägde universitetsstudierna i Salerno rum på nytt, efter det – upplöste Salernitana Medical School under Napoleontiden – till och med den sista kvarlevan av Salerno-universitetet hade avskaffats av minister Francesco De Sanctis omedelbart efter enandet av Italien. Ivanoe Bonomi (Bonomi II-regeringen), blev styrelseordförande den 18 Juni 1944, han ersatte Pietro Badoglio och skapade Turn of Salerno med Togliatti. De 4 Augusti 1944 Rom befriades av tyskarna och regeringen fortsatte att träffas i Salerno fram till mitten av augusti 1944, när han flyttade till Rom. Under dessa fem månader av Salerno huvudstad, Kung Vittorio Emanuele III bodde på Villa Guariglia , en ädel villa i Raito , fraktion av Vietri sul Mare , och deltog i Salernos politiska liv. Alfonso Menna, som var borgmästare i Salerno på femtiotalet, han brukade säga att tanken att bygga Salerno-stranden också kom från kungen av Italien.